all I know is that your so nice.

Önskar ni hade kunnat höra mina tänkar förut, för de berättade något så fint. En historia som bara kom naturligt i korsningen mellan nuet och det förflutna, mitt under den där vintriga promenaden jag gick i skymningen. Oturligt nog så kändes det som att den berättades färdigt just där under vinterhimlen och nu finns inte orden där på samma levande sätt som då. Därför får ni nog aldrig höra den i just den versionen. Men historiens plats, den betyder något alldeles speciellt för mig och jag kan lova att den verkliga historien jag lever på den platsen inte är färdigberättad.  Vissa saker har sina tillfällen och det vill till att man lyckas synka tid och rum för att rätt konsekvens ska födas. Det är så med allt, konsten, skrivandet, livsskeden. Att man befinner sig på "fel" plats vid "fel" tillfälle behöver dock aldrig vara ett nederlag. Att min berättelse föddes och förlorades i skogen idag var nog mer rätt än något annat scenario, även om det hade varit fint ifall den hade hamnat i säkert förvar i en antackningsbok nånstans, så att dofterna, färgerna och rösterna kunde plockas fram igen och igen. Men tills de återvänder, i samma eller i en ny skepnad, så ska jag leva historien om de gröna tunnlarna på riktigt. Kan inte beskriva hur nyfiken jag är på vem som ska få dela deras magi nästa gång.

Jag vet, det finns mycket som jag tror mig sakna.

Sent om kvällarna, när drömmarna är så nära och så långt borta,

då tror jag mig sakna lite mer än jag egentligen gör.

Men jag lovar, just nu finns ingenting att klaga på,

om bara du kom hem igen.

world spins madly on - the weepies

Alla de där dagarna, stunderna, minuterna och minnena. Inget är förgäves. Varje tår, varje orosmoln, varje skratt som dog ut alltför fort, allt det gör att vi står här idag, mer lika oss själva än när vi först möttes. Jag känner mig glad nu, när jag ser dig skymta förbi i backspegeln, för du ser lycklig ut. Och någonstans så var det nog alltid det enda jag egentligen ville. Se dig hitta hem.

Hur underligt snurrar inte jorden, livet, vi, i denna outtröttliga takt, så utom påverkan. Jag brukade se det som skrämmande. Förändringarna och den flydda tiden som spränger varje glasburk som någonsing försökt konservera nuet. Men igår såg jag något annat, kanske just för att vi blivit några andra och det var någonting vackert i den där rörelsen som gör att inget stelnar och förblir detsamma genom tidens rörelser. Jordens alla varv skapar förnyelse. Och där bor våra små, nya steg åt nya håll.

Där bor vi helt i oss själva och vi kan ge varandra genuina leenden. Och jag kan äntligen säga tack, tack för att du vände mig runt, att hitta tillbaka mot vad jag verkligen är. Att landa i ljus harmoni.

Precis vad jag behövde. Sist jag gick den rundan för ungefär ett år sedan vill jag minnas att jag var trött, ledsen och smått uppgiven. Vilken skillnad mot nu, lycklig och i nån sorts förväntansfull harmoni. Fint att se hur livet vänder på sig, att inga dalar är föralltid. Det viktiga är att man ser och värdesätter de små förbättringarna, och inte bara de gigantiska skillnaderna.

Solen värmde lite idag. Bara en sån sak!

Finns det tid att vara fri? Andas in världen och leva ett liv i harmoni?

Finns det fortfarande tid för det som är vackert? Rent? Barnsligt?

Eller ska vi stänga dörrarna för att leva i vår strävan och vår ensamhet,

föralltid?

Ni vet kanske hur det är. Hur man ibland kan analysera sönder saker som sägs och skrivs. Bena upp, sortera och dissekera in till minsta lilla ord. Oftast mycket mer och djupare än skribenten själv någonsin tänkte om det skrivna.

Varför just ett verb? Och vad betyder det? Vad betyder ":)", är det positivt eller negativt, eller betyder det inget alls? Och om det inte betyder något alls, om det är skrivet av ren vana, vad betyder då det?

Jag älskar orden, på många sätt är det genom att använda dem som jag först tycker att jag kan se klart, förstå omvärlden. Åtminstone litegrann. Men ibland känns orden vilda och svårtämjda, som att de lever ett eget liv och inte mitt. De dagarna spretar orden, hoppar retligt åt alla håll och det är knappt så man förstår sina egna meningar. Och så stämmer ingenting. De dagarna kan orden bara vara fel och förvrida sanningen. Som en konvex eller konkav spegelyta, förminska och förstora på fel ställen.

När det kommer till analyser av språket blir jag mest trött på mig själv. Mest för att det är så onödigt. För att man aldrig kan veta säkert ändå, om saker inte är övertydliga. Och då behöver man ju inte analysera..

Vad mycket onödigt vi håller på med av ren rädsla för att tappa vår egen kontroll. Denna kontroll med vilken jag är ganska säker på att ingen av oss egentligen kan påverka något i det stora perspektivet ändå.

Från mig.

Jag har haft den bästa julen på länge. Alla jular är visserligen rätt bra, men julkänsla har det funnits extra mycket av i år! Och familj. Och vänner! Och tid att vara faster, framför allt. :)

Hoppas ni haft det bra!

Jag återkommer så fort jag får nya tankar och slutar vara så efter-julen-trött.

Finns det någon ur min blygsamma läsarskara som har hängt med mig från början egentligen? Det är faktiskt snart tre år nu. Vem kunde tro det när jag satte igång med mina långa, brinnande, argumenterande och otroligt energikrävande inlägg om rättvisa, politik och en massa annat. Massa åsikter, som skapade debatter. Som gjorde att jag mer än en gång var tvungen att hävda mig mot människor som var tvugna att påpeka och såga sönder allt de själva inte höll med om. Men också alla de där inläggen som jag läser idag och tycker är riktigt kloka. Eller vackra. Poesi, ja, det var väl där nånstans den biten tog fart på riktigt.

En sak jag undrar över är om jag har ändrats mycket med tiden. Lite fegare är jag nog, lite mindre skrikande aktivist, liksom. Kanske inte mindre brinnande egentligen, bara lite mer.. taktisk? Och mer noggrann med att checka av med min egen insida, att det ska kännas 100 innan jag ställer ut något ur det innersta som en piltavla för allmänheten. Är det värt det? Diskuterar i vilket fall inte så mycket längre. Har ett annat sätt att skriva. Är så mycket modigare och så mycket mer tillfreds med mig själv. Så mycket mindre beroende av att alla ska älska mig och förstå mig. Förlikad med tanken på att jag inte är värd mindre bara för att någon enstaka person beter sig som om jag vore det. Samtidigt väldigt sårbar. Fast på ett nytt sätt, ett mer bekvämt sätt. För trots allt så bränner ju samma längtan inuti, nu som då. Bara att jag vet att lågan inte kommer bränna sönder nu.

Det är svårt att se om man förändras mycket. Och hur.

Hur var bilden av mig då, hur är bilden av mig nu?

Någon som vet?

Jag vill höra!

All denna väntan. Allt detta sökande. All tid. Alla vägar. Alla val. Allt eko. Alla människor. Allt tassande på tå. Alla sönderslitna skor. Alla dina ord. Alla vägar. All denna väntan. All denna väntan. Alla dagarna. Alla orden som jag aldrig säger. Allt du aldrig får veta att du är. All väntan. All tvekan. Alla drömmar. Alla Du.

Just to get a reaction..

-Maria Mena-

You are ↓

Du log och jag smälte väl inte riktigt inför dig.

För jag kände mig mer stark än nervös och mer modig än tillbakadragen.

Men ändå, en sorts vacker känsla av samhörighet.

Vi säger samma ord, skrattar oss in i varandras ögon,

så som vänskap ska vara.

Du och jag.

Lika nya som Iphone 4s, fast kanske mer revolutionerande.

Lika nya som gårdagens snö, men den försvann,

så jag vill inte tänka så.

För

Att

Ni

Är

Det

Bästa

Jag

Vet.

Vad tyst det är nu, och lugnt. Kontrast. 
Idag var stundtals världens värsta dag. Först satt jag limmad vid datorn för att klicka hem den där laptopen som jag hade spanat in igår kväll och som skulle släppas klockan 10. (Nu hoppas jag innerligt att jag har fått den, för ordern står fortfarande som "ny webborder" efter en hel dag och orderbekräftelsen har inte kommit, men de kanske bara är sega.)

Sen satt jag i lugn och ro och åt frukost i tron att jag hade gott om tid innan jobbet.. Det hade ju varit smart att kolla på klockan nån gång och inte bara gå på känsla. Jag tror inte jag kan beskriva panikkänslan jag fick när jag kom på att "JAG BÖRJAR JU JOBBA OM 10 MINUTER!!" Kunde som tur var få skjuts av en god vän (tack!) och lyckades sen gå från hemskt morgon-ofixad, till något som åtminstone skulle kunna kallas presentabelt skick på mindre än fem minuter. Behöver jag säga att det är rekord!? Sen har jag alltså jobbat och efter det var det stress igen, för att hinna till julkonserten som jag skulle sjunga på. Nu är allt gjort, men pulsen går på högvarv iallafall.

Tänk så stor del av livet man springer.. förbi livet. Tänk så ofta man jäktar för att hinna med så många guldstunder som möjligt, men hur ofta de där stunderna förtas av springet däremellan, så jäktet blir det man minns mest. Jag frågar mig ofta hur man lär sig gå långsamt fram i livet. Tips mottages tacksamt, för jag har ingen aning. Tillsvidare får jag försöka nöja mig med att planera lite bättre. 

Nyårslöfte?