Idag är det här till dig. Till mig. Och till alla andra som längtar.

Snart ska vi le så som vi alltid har gjort, jag lovar.

♥

Det handlar inte om att hålla andan eller ha någon som helst insikt,

mer om att vara enkla jag med en sorts ovan sarkastisk touch.

Inte den cyniska.

Rädd för att det skulle bli viktigt att vara hemma där,

ger jag bort mitt allra mest schweiziska uttryck.

Det heter skyddsinstinkt och det är något jag är tränad i.

Inte den cyniska.

Tycka om det där väldigt vanliga, och

veta att det måste gå ifrån mig.

Samtidigt inte speciellt oroad, är det något jag vet så är det att målmedvetenhet inte är svårt,

bara man är tillräckligt feg.

Vad är värst, att vara eller inte vara den cyniska?

Dimman är så hemlighetsfullt

varm mot oanade höjder

jag har haft så svårt för allt det här så länge

fortfarande ovant

rädd för så mycket

för att lyckas och bli över

men det är enkelt ibland och man skulle göra vad som helst

skulle våga,

liksom

Jag var nio år när jag på riktigt föll handlöst förälskad i den Gud jag känt hela mitt liv. Sedan dess har det varit vi två. Upp och ner, till och från, nära och långt bort, men ändå alltid han och jag.

Jag har släppt honom, men han har aldrig släppt mig. 

Jag har gått, vilse och frivilligt, men aldrig hittat frid någon annanstans.

Jag har fallit och inte vågat se upp på honom, men han har aldrig slutat se mig.

Han är gränslös. Han är rättvisa. Han är förlåtande. Till brädden full av kärlek.

Och han säger att jag är "to die for".

Jag var nio  år och jag började fundera över nåden. Hur obegripligt det är.

Likväl säger han att jag var värd att dö för och att mina försök att bevisa motsatsen inte räcker.

Han säger att jag inte förstår det som han förstår.

Han, min första och största kärlek.

Det finns inget sätt att komma runt det, han äger det här hjärtat. 

"Och jag ska gå med dig till långt bort, till vartsomhelst."

För att det inte finns någon annan längtan som drar i mig så.

Jag har inte skrivit på ett tag. Det är för att det har hänt så mycket roligt att jag inte haft tid. Från morgon till kväll har jag sysselsatt mig med saker som att sola, ha på mig shorts, träffa underbara vänner, äta glass, shoppa, gå långa promenader, skratta, sjunga och pyssla med musik. Kort sagt, att sätta sig vid en dator har inte kännts lockande alls. Dumt nog, för visst är det vid såna tillfällen man borde skriva. Tänk vad mycket glada grejer det hade blivit då. Så mycket lättsammare och roligare att läsa också, antar jag.

Det fina i att vara ung är att man orkar med. När man lyckas vara alldeles nu så är det möjligt att bara följa ingivelser. Dra iväg, eller stanna. Se. Vara. För att vi gillar att bara hänga i en solvägg. Eller för att vi känner för att shoppa skor på rea. För att solnedgång över vattnet är sådär olagligt fint. Bara för att vi lever en gång och det enda vi vet är att vi inte bryr oss om det vi saknar just idag.

Det är nåt befriande i symbolik

Riva upp, rota igenom en sista gång

Djupa andetaget, håller det stilla

GÖR DET BARA!!

sedan andas ut och det är över.

Inte så lätt som att aldrig se tillbaka

men en känsla av att

ha tagit ännu ett kliv ut.

Luften är här

jag är här och vidare är vart vi ska

Ge mig en biljett till ingen-särskild-stans och jag tar den

lever raderade.

Ibland sker det så enkelt. En amorpil lite snett underifrån och det känns tydligt och självklart att Gud bryr sig, att han älskar. Som när man går hem ifrån jobbet efter vad som känts som den längsta och sämsta dagen på länge. Nej, inget speciellt har hänt egentligen, bara irriterande smågrejer som gått fel hit och dit i kombination med begynnande förkylning(?). Gick ut i duggregnet och det blåste lite kyligt och jag hade lite dåligt samvete över den där chokladen jag tröståt på alldeles innan jag gick. Det var lite tungt, helt enkelt.

Men, 50 meter framför ligger en regnbåge på marken. (Bensinläckage, antar jag) Och på ett ögonblick var världen lite snällare. Lite finare. Lite bättre. Kom att tänka på en saga som jag tyckte om när jag var liten, om Jeff som gick ut för att hoppa i vattenpölarna med sina nya stövlar och hur han hittade en regnbågsfärgad vattenpöl, och så enkelt kom ett litet leende över mitt ansikte.

Så mycket minnen var tillbaka. Kunde förnimma känslan av att få höra en godnattsaga som barn, hur man nästan kunde få fjärilar i magen för att man kände sig så trygg och nöjd och älskad, när man blev omstoppad och ompysslad. Det var så enkelt att förundras när man var liten, över minsta lilla. Det var så enkelt att älska.

Jag är tacksam över att vara lite fånig sådär, så man fortfarande kan bli upprymd och glad och tänka vidare av färger på gatan. Att jag kan se det som ett tacken på att Gud tänker på mig och förbereder en liten färgklick mitt i min gråa dag!

Lite senare, vek av till höger för att ta genvägen uppför backen, där mitt bland visset gräs och förtorkade nypon årgång -11, stod en pil. Antagligen någon gammal skylt som haft en helt annan funktion innan den rostade sönder, men nu, mest lik en uppåtpil. Jag tycker om att se nånting större i det lilla och obetydliga. Jag kanske inte tar det som "tecken" egentligen, mer som små hintar, påminnelser. I det här fallet ledde tankarna vidare av sig självt. Lyft blicken. Om du bara ser till dig själv och din egen situation just nu, så är det kanske inte den bästa av dagar, eller ens tider du haft i dit liv. Men va schöen, titta uppåt istället! Se längre, bredare, se MER!

Evighetsperspektiv är kanske inget man skaffar sig på en eftermiddag, men själva insikten om att det alltid finns saker som gör att det är värt att kämpa på, den tror jag man kan få på en sekund, av något så banalt som en rostig skylt man aldrig tidigare lagt märke till fast man går där hela tiden.

Uppåt används ofta synonymt med ordet vidare.
Idag är bara en passage mot det eviga. 
Därför är det sant, det där klämkäcka:
"det kan bara bli bättre!"
Oavsett hur vi har det.
Det är sant bara för att
we're going up, up and away!

Lite på tal om föregående inlägg. I sann vänskap och i sann kärlek finns det plats att blomma ut, för alla parter. Där får man vara sig själv, växa och utvecklas. Där är man inte en ägodel eller en marionett som ska göra precis som någon annan vill. I sann kärlek finns inte några egenbyggda drömbilder av hur någon annan ska vara, det är åtminstone vad jag tror.

Jag hoppas att det är så det är. För jag har nämligen aldrig varit nåt vidare bra på skådespel och färdiga roller, det bryter liksom alltid ihop i slutändan och då blir det sprickor i fasaden och då rinner de innersta färgerna ut och då syns det vem man verkligen är. Då hjälper inga drömbilder. Det finns det inte någon prinsessa i mig hur mycket man än försökt forma sig till en.

Man kan inte förändra, ska nog inte förändra heller. Vill man ha en levande, sann människa så funkar det inte att sudda ut de delar man inte gillar. De delarna måste man leva med och älska. Kan man inte det så är det kanske inte så rätt som man trodde. Visst, det handlar kanske lite om uppoffringar på ett sätt, men då får man nog dra bort lika mycket för den tolerans andra visar mot en själv.

Äh, det blir aldrig enkelt, get used to it.

"Det enda sanna självförverkligandet är nog att människor kan vara sig själva i din närhet."

- Brita Salomonsson

O, vad jag vill vara en sådan människa. En som man kan vara sig själv med. En som inte dömer. En som inte tittar snett. En som man kan prata med eller flumma med eller sitta tyst med. En som finns där och finns kvar. En som man aldrig behöver göra sig till för.

Jag vill vara en sådan människa för att jag själv har sådana vänner i min närhet och för att jag vet det betyder allt att ha en plats dit man kan komma och inte ha några som helst krav på sig, inga krav på att vara "någon". Man behöver inte vara på något särskilt sätt, men man får om man känner för det. Finaste känslan i världen.

Inte bara bokstavligt talat (även om det snöar för fullt här) men också bildligt insnöad på musik av Birdy. Femton år och så begåvad. Dessutom så vacker att man kan smälla av.

Kolla bara på det här. Gåshud.

Kom inte och säg att all bra musik redan är gjord! :)

Man borde alltid lägga sig och sova när kvällen är som bäst. Gjorde man det skulle melankolin liksom aldrig hinna komma fram riktigt. För det är nästan bara sent på kvällen de kommer krypandes. De Tyngre Tankarna. Det är då man ser sådant som man nästan slutat se. Det är då man saknar. Undrar och känner rädsla.

Så nu sover vi.

Vaggas in i ett gränsland

där allt hänger på en fin tråd

mellan dröm och verklighet.

Usch och fy på mig. Det känns nämligen som om jag bara klagat på allt det sista. Och är det något jag inte vill vara så är det ju gnällig. Men samtidigt får man väl vara glad att man har någon sorts reaktionsförmåga kvar också, så att man faktiskt reagerar på orättvisor och förhoppningsvis också bekämpar dem och försöker förbättra tillvaron så gott man kan.

Något slog mig idag. Det är så mycket trender och grejer som är "inne", men när ska det bli inne att bara vara jag? Det känns nämligen som att många (inklusive mig själv) bara går och ursäktar sig till höger och vänster hela tiden. Förlåt för att jag och mitt lilla liv inte är perfekt. Förlåt, förlåt så mycket. Ursäkta att jag stör, får jag komma in fast jag inte lever något glamourliv hämtat ur ett livvstilsmagasin? Eller, vågar du verkligen komma in till mig, fast jag är en sån kaosartad liten människa?

Fasad, fasad, fasad. Ett leende och "åh, allt är så hiiiiiimla bra". Och så når skrattet ändå inte till ögonen. Eller är det verkligen bara jag som kan dö lite på att försöka passa in i färdiga mallar och sammanhang hela tiden!? Som bara blir irriterad av att folk frågar "hur är det" utan att vara det minsta intresserade av svaret? Ofta får jag lust att svara "Jag mår skit, tack för att du frågar" bara för att se reaktionen.

För jag får ofta en känsla av att det inte är okej att må dåligt, ha skitiga fönster och känna att det är lite kämpigt nu. Det ska ju inte vara så. Jag ska ju vara lycklig och fin och arbetsam och smart och rolig och snygg och jag ska ha det så bra och planerat och trendigt. Men om allt går ut på att vara den perfekta, vem är jag då, när jag förr eller senare får en dålig dag!? Ingen? Eller kanske är det först då jag är någon som är verklig.

Något annat som inte är okej är att vara svag och bristfällig. Man ska alltid göra rätt. Alltid vara rätt. Vara snäll, vara en duktig flicka. En perfekt människa. En som inte gör fel, som inte tabbar sig. Och när man trillar dit, då ska man jobba på en bra bortförklaring. Gärna dela upp skulden lite på flera olika saker, bara man inte står där själv och är ansvarig för allt det tokiga.

För inte så längesen gjorde jag något som var hejdundrans dumt. Jag menar det, det var faktiskt riktigt riktigt dumt. Och av de som jag delat detta med fick jag en reaktion som var så otroligt befriande. Min älskade bror sa till mig nåt i stil med "ja, Linnéa, du har gjort nånting riktigt puckat här och det KOMMER få sjukt jobbiga konsekvenser. Men det är inte kört, allt löser sig tillslut." Många försökte släta över lite och säga att det var väl inte bara ditt fel och inte så farligt. Mänskligt. Och visst, det är mänskligt att göra fel, säger inget annat. Men det bästa var ändå att få bekräftat att det hade skitit sig, men att bror ändå inte tyckte sämre om mig för det. Att min dåliga handling nödvändigtvis inte gjorde mig till en dålig människa.

Och där nånstans öppnade vi upp. Berättade saker. Jag fick vara helt ärlig med saker jag brottas med, saker som inte hör hemma i den perfekta världen där den duktiga lilla flickan borde leva. I fortsättningen vill jag lära mig bli mer ärlig med det där. Även om det inte märks har jag en känsla av att alla har nåt trasigt där innerst inne. Något som andra med största säkerhet delar, men som man ändå försöker gömma, till och med för sig själv.

När ska det bli inne att vara människa? Att vara ärlig. Jag vill inte längre kämpa för att bli hel. Det är dödfött arbete, vi blir aldrig hela. Det skavs och gnags lite i kanterna på oss hela tiden, livet funkar så. Men att vara lycklig fast man är en trasig människa, det tror jag är sann frihet och det kommer jag slåss för. Rätten att få vara operfekt och trasig.

Gud, när ska jag bli fridlyst
Slå upp i en bok
Hon är en ovanlig art
Så förbjudet att såra
Sätt henne tillbaks där hon stod
Jag har en Elle i min väska
Så att det ska se ut
Som att jag sitter och tar det lugnt bara
Inte går patrull som förut
Elle, när ska det bli inne att vara som jag
Blek och feg och sävlig och lat
Jag har köpt varje nummer Elle sen 96
Men det som fortfarande gäller är
Vacker och lycklig
Och just nu kjol med särskilda veck

-Säkert-

Jag blir så ledsen över hur världen ser ut. Att man har hört och sett så många exempel på falskhet att man börjar tvivla på så gott som alla främlingar man möter. Man får misstänksamma blicken för minsta lilla och det är närmast förbjudet att le mot en person man inte känner.

Istället ska alla gå och stirra ner på sina skor och undvika att vara i vägen. Man ska inte stöta sig med någon, inte sticka ut, men ändå inte vara så inåtvänd att man blir klassad som enstöring. Vi ska vara ensamma i våra bubblor och vi ska släppa in få, vi ska vara lagom och normala och vi ska kuva oss och rätta oss efter mängden och vända kappan efter vinden. Vara politiskt korrekta och aldrig höja rösten. Det finns så väldans mycket regler och normer överallt.

Alla har väl läst om den där kvinnan som blev anmäld för ofredande för att hon var "för glad" och log och hälsade på någon hon inte kände. Det säger något om vår värld och det målar upp en bild som jag verkligen inte vill se. För vem vill leva i en värld där man bara bryr sig om sina allra närmsta? Inte jag!

Jag vill leva i en värld där man går över till grannen med en påse nybakta bullar (gärna utan att bli anmäld för ofredande), inte en värld där man står och kikar genom nyckelhålet för att se vad de har för skumt för sig. Jag vill leva i en värld där man vågar gå fram till en person som sitter och gråter på tågstationen, utan att uppfattas som ett hot eller förväntas vara någon som utnyttjar en person i ett svagt ögonblick. Jag vill leva i en värld där man vågar släppa iväg sina barn till granntanten och kan lita på att hon bjuder dem på hemgjord saft och berättar historier från förr, inte att tant är en pervers människa som skulle göra ens barn illa på något sätt.

Jag vet, jag är så naiv och det kommer aldrig bli såhär, men jag önskarönskarönskar!

För samtidigt, är det inte alls konstigt att människor blir mindre och mindre öppna och reagerar på minsta lilla avvikelse. Man hör ju så mycket. Våld, stölder, lurendrejeri, utpressningar, våldtäkter, lögner, otrohet, tror inte ens jag behöver rabbla upp mer. Man vet ju så väl ändå. Man hör ju!

Ändå kan jag inte låta bli att önska att allt vore annorlunda. Att man kunde lita på folk. Att man slapp tänka två gånger extra. Att man kunde be en okänd om hjälp och att man vågade lita på att människor är ärliga. Att folk fick vara sig själva. Att man kunde vara öppen och uppriktigt intresserad. Att man kunde och vågade se folk i ögonen. Öppna upp sitt hem och dela vardagen med andra. Allt utom att låsa in sig i sig själv och vara rädd, för allt, för alla. Att man fick vara naiv och blåögd och tillitsfull, för att alla ville ens bästa och alla tänkte goda tankar om varandra och satte andra först. Att alla, inklusive mig själv, kunde sluta vara så egoistiska och tänka på vad som gynnar mig och mitt hela tiden.

Främst önskar jag att hemska historier om övergrepp och ondska var undantag och inte vardag.

Vi är mirakel, vi är mirakel du & jag.